1D♥

”Tack för maten mamma, det var jätte gott” sa jag och reste mig upp. ”Det var så lite så” svarade hon. ” Haha det är helt ovant att prata på Svenska!” klagade jag och tog upp min talrik för att gå in ,med den till köket. ”Ja du, du blev i alla fall bra på Engelska” konstaterade pappa. ” Men jag måste börja packa upp nu, och sedan kolla vad jag behöver till Skolan. Det börjar ju om.. 1 vecka?” babblade jag på medans jag lämnade matsalen.

Jag tog med mig tallriken och glaset in till köket, och gick sedan in i mitt rum och låste dörren efter mig .Hela middagen hade jag suttigt och kämpat mot tårarna, under tiden när jag berättade för mamma och pappa vad vi gjort i London och ifall killarna var snälla osv.
Och varenda sekund kändes det som om att jag skulle brista i gråt.

Jag gled ner längst dörren så att jag satt ner på golvet. Jag gömde ansiktet i mina händer och bara grät. Varför, varför skulle allt sluta såhär?
Jag lutade huvudet mot dörren och drog upp knäna till bröstkorgen och höll om benen med med mina armar och  Jag satt så ett tag, och bara tänkte på hur mycket jag ångrar det jag hade gjort.
Kanske jag inte skulle ha ljugigt? Hur skulle allt vara ifall jag sa att jag va 13 när han frågade?

Jag öppnade ögonen och min blick fastnade genast på en av mina största One Direction affischer som hängde på andra sidan rummet.

Det gjorde så ont att se den, att se Harrys vackra leende, se hur killarna skrattar….
Denhär veckan har varigt den bästa veckan i mitt LIV. Och jag visste ju att denhär veckan skulleta slut, men inte såhär. Jag måste inse att jag bara är ett av deras alla miljontals fans, och att jag inte längre har någon chans. Det här sommarlovet har varigt ett av dom bästa i mitt liv, men även en stor fet lögn, men nu , om en vecka är det slut, och jag måste återgå till det värkliga livet. Där vart jag bara är en av alla, och inte någon speciell. Hur hårt den en kommer bli, så måste jag det. I have to move on…

Jag reste mig upp med blicken fäst på affischen, sedan kollade jag runt i rummet, och det kändes som om att alla mina One Direction affischer gav mig anklagande blickar.
”Det är inte mitt fel…” viskade jag, fast dom kollade fortfarande på mig. Speciellt den på Harry.
Jag gick in till ett av våra rum i lägenheten, och tog fram en hyfsat stor skokartong. 
Sedan gick jag in till rummet igen och tog ett djupt andetag. ”Im sorry…” viskade jag igen, och började med att ta ner den stora affischen på alla killarna, sedan dom så, och jag slutade med dom på alla för sig. Sist var det Harrys vackra ansickte som skulle ner, och det rev och slet inom mig när jag tog ner affischen.
”Jag älskar dig” sa jag och kollade på affischen innan jag la ner den i skokartongen och stängde locket.

Emmas perspektiv:

När jag kommight hem blev jag genast överdunsad men kramar av mina två systrar, och min mamma och pappa. Sedan  var det middag, och efter det satt nu jag och min lillasyster och storasyster i mitt rum och kollade på the vampire diaries, men mina tankar var helt på annat håll.

Hur kunde allt bli så fel? Denhär veckan var så bra, men sedan, helt plötsligt, så skulle allt bli så... fel.
Jag önskar bara att ... jag vet inte. Jag kan ju inte önska att jag inte kysst Liam, för att det var den bästa kyssen i hela mitt liv. Men på samma g¨ång var det ju då allt blev fel. Och jag kan ju inte önska att Alex aldrig sa att vi har 15, för då skulle vi alrdig åkt till London. Och jag kan ju inte önska att... jag vet inte.
Jag önskar bara att allt skulle vara bra.

Jag måste ringa Emilia. Hon har nästan alltid ett svar på allt. Hon jag och Alex kanske kan ses imorgon eller så snart som möjligt och prata igenom dethär. Emilia brukar alltid få mig att se saker på ett bättre sätt lixom.
Men jag vet inte hur dethär kan bli bättre. Jag önskar bara att allt inte skulle ha blivig såhär fel...

Del 2 ute !! :D woho ! xD

Jaha, men vad tycker ni dåh? Vad ska hända i kap 55? 
Ska Harry 'förlåta' Alex, ska Liam reda ut allt med Emma, eller är allt mellan dom över...? :S

xx

KOMENTERA !