1D♥

 If you wont lissen to me, I wont be your Maneger anymore. AND, what does that means? You wont get anye security, you wont have any conserts and what doeas that mean?" väste han mellan sina ihoppbitna tänder. "No fame..." mummlade killarna i mun på varandra.

Wow, jag hade ingen aning om att killarnas Maneger var såhär hemsk...

 

 

"I'm sorry you saw that..." suckade Louis, och jag skakade leendes på huvudet. "Its fine. Im just glad that we're back together" mummlade jag lite generat ner i snön, och kännde hur Louis hand grep tag lite hårdare om min.

 

Efter att killarna fick en ricktigt utskällning och lite till, så åkte vi till deras hotell, vart vi bestämmde oss för att gå ut och äta, men jag och Louis tänkte bara gå en liten promenad innan det, så just nu var vi påväg till restaurangen, som vi skulle komma till genom att gå igenom Tegnerlunden, som vi var helt knisstrande och glittrande krisstallvit och vacker.

 

"Me too. And I hope you likes the song" log Louis, och jag kollade upp på honom. "I did" svarade jag leendes, och Louis stannade upp, vilket jag också gjorde."Im sorry" suckade han, och tog  en hårslinga som hade blåst ner i mitt ansickte, och la den bakom örat på mig. "Its okey " svarade jag seriöst, eftersom Louis nu hade sagt det minst 10 gånger. "I really Love you" sa han sedan, och jag blev helt varm inombords. "I love you too" log jag, och Louis ansickte bröt ut i ett leende. Han la sina händer runt min midja, och jag la mina runt hans hals. Våra ansickten närmade sig sackta varanra, när jag snabbt som attan böjde mig ner, tog en näve snö, och tryckte den i ansicktet på honom. "THE FLUCK?!" utbrast han, och kollade chockat på mig, med en massa snö i ansicktet. "OMG ITS FREEZING!" utbrast han i panik, och började skaka av sig snön, medans jag stog och vek mig dubbel av skratt. "Hahaha you sould've seen your face!" konstaterade jagskrattandes , och han kollade surt på mig. "You're mean!" sa han och korsade armarna över bröstkorgen, medans han putade med underläppen. "Naaw Honey" flinade jag, och tog ett steg fram till honom. "Dont be mad" flinade jag. "Okey then..." svarade han, och släppte ner armarna. Jag blev först lite förvånad att han gav sin så lätt, men i samma stund slängde han sig över mig, och vi båda trillade ner i en snöhög. "AAAH OMG LOUIS!" ropade jag och sprattlade som en fisk på land för att komma loss, vilket inte gick så bra, eftersom han låg över mig med hela sin kroppstyngd. "I love you toooo" sa han med tillgjord bebisröst, och tog sedan en näve snö, och tryckte in den i mitt ansickte.

"OMG LOUIIIIIIS!" skrek jag, denhär gången i panik, men brast sedan ut i skratt, vilket Louis också gjorde.

"You're beautiful" log han sedan, och kollade ner på mig. "You too" flinade jag, och vi möttes i en underbar kyss.

Louis reste sig sedan upp, och drog upp mig också. "Lets go to the Restaurang now." log han, och greppade tag i min hand, och vi fortsatte pratandes gå längst den mörka, svagt belysta snöfyllda parken.

Kan man vara lyckligare?

 

 

 

 

Vid detta tillfälle var jag nu ricktigt avundsjuk på Karro och Louis, som gick till Restaurangen.

Eftersom nu satt jag, Niall, Harry och Alex intryckta i baksätet, medans Liam och Emma satt i frammsätet, och grälade. Yeh, thats right, you didnt hear me wong. DE BRÅKADE.

Varför har vi ingen aning, men nog bråkade de.

 

"WHY THE HELL DID YOU GO OUT ON A DATE WITH HER?!" utropade Emma.

"IT WASNT A DATE, OK?" skrek Liam surt till svars, och de fortsatte skrika massa till varandra.

 

Jag pickade diskret Niall i revbenen för att få ans uppmärksamhet, och han kollade ner på mig.

Jag kupade min hand runt hans öra och viskade snabbt ; "WHast are they fighting about?" viskade jag, och Niall kupade sin hand runt mitt öra. "Liam went out on a date with Danielle laste week..." svarade han och ryckte på axlarna, som om att det var allt han visste. Jag nickade, och kollade sedan ut genom fönstret,

medans det sprang en massa fans efter bilden. "LOOK, they are running really fast !" utbrast jag, för att avbryta bråket. "Yeh I know, thats so cool!" sa Harry, för att spela med, när Liam stannade bilen. "So, Im done. GET OUT EMMA." utropade han. "DONT STOP RIGHT IN THE TRAFIC!" utropade Alex i panik, eftersom vi stannade mitt i 'motorvägen'. "My pleasure. I dont even wanna sit in the same car as you" sa Emma surt, smällde upp dörren och hoppade ut, i samma stund som en bil kom körande förbi oss. Förbi oss, och rakt in i Emma.

Allt inom mig frös till is.

 

 

Jag kunde höra, men jag kunde inte se.

Var befann jag mig? Smärtan var olidlig. Vad hade hänt?

Det sista jag såg, var ett starkt ljus kommande mot mig... åh. Jag måste vara på sjukhuset.

Utifrån mitt huvud kunde jag höra ljud. Någon pratar. Vad är det de säger?

 

"Mamma är här nu gumman...."  mamma ! Jag kännde hur hon strök sin hand längst med min kind, och hur någon satte sig på andra sidan sängen - vilket måste vara pappa. 

"Vi älskar dig gumman , allt kommer bli bra...." fortsatte mamma mummla, och pappa tog min lilla hand i sin, och jag kännde mig trygg. Även fast det rev och slet i mig, hela jag värkte, och jag visste ej i vilket svart rum jag befan mig i, men det känndes tryggt att mina föreldrar var här.

"ÅH, EMMA!" utbrast en välbekant röst, och Saga störtade in till mig. "Kommer hon klara sig? Mår hon bra?"  sa hon frågande. "Ja.. jag vet inte. Hon ligger i koma, och hon balanserar på en lina mellan liv och död...." började en röst att förklara. Vänta va? Är det någon mer här inne? Är jag död? Kommer jag dö?

 

Alla frågor sprang runt i mitt huvud, och jag ville bara skrika -JAG ÄR HÄR! JAG HÖR ER, JAG MÅR BRA! fast mina ögonlock öppnade sig inte, och ävne fast jag kämpade med all min kraft, kunde jag inte lyfta handen, eller röra på mina läppar.

 

*

 

Efte ett tag hade min andra syster Tindra kommigt in i rummet, och de pratade med mig, och sa att allt skulle li bra. Jag försökte värkligen tro dem, men allt gjorde så ont.

Det jag hade uppfattat, var att jag nu låg på sjukhus. Var är alla de andra? Liam? Hatar han mig nu?

Alla frågot virvlade runt i mitt huvud, och jag märkte knappt hur jag började glida iväg från värden, jag kunde inte längre höra, eller uppfatta någonting runt omkring mig. Allt jag såg var ett stort svart timrum, med ett litet ljus på slutet. Som en mörk tunnel, och där, där var slutet. Men jag kunde inte gå dit. Som om att det var något som höll kvar mig. Men vad?

 

 

Jag knackade försigtigt på dörren, och öppnade den sedan.

Vid Emmas säng satt Alex och Sara, helt rödgråtna, medans Karro satt i en tol på andra sidan rummet ihoppkurad till en skakade boll. "Hey girls..." viskade Harry hest, som nu kom in bakom mig.

"Hey" viskade Sara till svar, och reste sig upp. "I guess its your turn now" suckade hon, och drog upp Alex frpn stolen.

Först var det alla som fick vara med Emma, sedan bara hennes föreldrar, sen tjejerna och vi, sen bara

tjejerna, och nu ska jag få vara här själv med Emma. Fast jag ville inte gå in själv, så killarna fick följa med mig till en början.

 

Tjejerna lämmnade rummet, och sedan gav Harry mig en klapp på ryggen, innan han gik ut ur rummet.

Niall och Louis gav först Emma, och sedan mig en otydig, tårögd blick, och lämnade sedan rummet de också.

 

 

 

 

 

Jag grät nu. Jag vet inte ifall man kunde se, eller höra det, men hela jag revs isär innom mig. 

LIAM, DET ÄR INTE DITT FEL. JAG ÄLSKAR DIG! ville jag skrika till honom, men jag kunde inte.

Liam, snälla , snälla, klandra inte dig själv...

Och då hände det. Jag började gå mot ljuset. Mot slutet av tunneln. Jag kom närmare och närmare, och Liams sång blev bara högre och klarare. Mamma, pappa, Saga, Tindra. Min älskade familj, jag älskar er. Alex, åh min bästa vän. Alla förtjänar en vän som dig, jag älskar dig min bästa vän Tack för allt. Karro, Sara, jag vet inte hur jag ska börja. Tack för att ni alltid fanns där för mig, tack för att vi är sånna underbara vänner.Och Harry, Niall, Louis och Zayn. Mina idoler, mina vänner, tack. Tack för all eran fantastisk musik, tack för att ni är så underbara.Jag älskar er alla så mycket..Jag ska hälsa till Vilja från er.

Och Liam?Jag älskar dig. Mer en allt annat.

 

 

Jag var mitt uppe på slutet av sången, när det såg ut som om att Emma tog ett andetag. Men sedan, blev hennes ansickte fullt av frihet, och lättnad, i samma stund som alla maskiner i rummet började pipa.

Jag slängde mig upp ur sängen, rek upp dörren och skrek in alla.

Läkaren kom inspringade med alla andra hack i häl, och nu var allt över. Emmas hjärta hade nu slå.