1D♥

Jag var mitt uppe på slutet av sången, när det såg ut som om att Emma tog ett andetag. Men sedan, blev hennes ansickte fullt av frihet, och lättnad, i samma stund som alla maskiner i rummet började pipa.

Jag slängde mig upp ur sängen, rek upp dörren och skrek in alla.

Läkaren kom inspringade med alla andra hack i häl, och nu var allt över. Emmas hjärta hade nu slå.

 

 

 

"Aaaah I'll miss you soooo muuuuch" stönade jag klagande, och Austin skrattade. "Yeh, I'll miss you too Shawty" sa han och kysste min hjässa.

Vi låg i min säng, och hade presis svarat en massa tweetc osv, och Austin låg halvsittande lutan mot väggen, medans jag låg över honom, och han virkade min sina händer i mina.

"I dont want you to leav" klagade jag igen, och putade med underläppen.

"But I have too. You know, you can always come with me..." sa han försökand,e och jag suckadE. "I wish" han skrattade och pussade mig återigen på huvudet.

"Besides, now you have Alex" flinade han. "My best friend name is Alex, and your!" sa han ennu gladare, och jag himlade skrattande med ögonen.

 

Efter Nyår, hade Austin varigt här 2 gånger, och nu var han här igen.

Han var även här under Viljas begravning, eftersom jag inte ville gå dit helt själv, 

jag hade ju bråkat med Alex, och alla andra. Under Viljas begravning hade jag börjat överväga att bli samms med Alex igen, vilket Austin tyckte var en ricktigt bra ide.

Fast sen, under Emmas begravning (Som Austin också hade åkt hit för) så var Alex helt

förstörd, och jag kunde inte sluta ha fåligt samvete över att jag hade blivigt sur på henne över inget.'

Dess utom hade jag ju Austin nu.

Och ja, Austin tyckte att jag skulle prata ut med Alex, vilket jag gjorde, och nu är allt som det ska.

Och idag skulle jag och Austin fått följa med på One Directions konsert, men vi passade, så att vi skulle kunna säga 'Hejdå' till varandra, osv. Emilia och Alexis hade också passat, eftersom de skulle på familjemiddag.

Japp, så är det. Alexis och Emilia är nu tillsammans, de också.

 

"Okey, bebe I need to go" suckade Austin sedan, och jag kramade om honom hårdare. "Noooo dont leav meeee" ropade jag med pipig röst, och han började skratta. " You know I love you, right?" frågade han, och jag nickade med huvudet mot hasn bröstkorg. "Good. But I really have to go" jag suckade och reste mig upp från honom, och han var inte så lång där efter.

Vi gick under tystnad till Hallen, vart han satte på sig sina skor, och sedan sin hoodie.

"Love yah " suckade jag, och kollade ledsamt ner på golvet. "Come here shawty" log han, och öppnade upp sina armar mot mig, och jag gick rakt in i hans famn. "I'll miss you so much" suckade han, och jag nickade. 

"Belive me, I'll miss you more. You will be singing on conserts everyday, in while Im in school..." klagade jag och hans ljuvliga skratt fyllde rummet. "Naah, School is fun" sa han, och nu var det min tur att skratta. "Yeh right" flinade jag, och han flinade hans också.

"Bye my Love" sa han sedan, och tryckte sina läppar hårt mot mina. "I looooove you" sa jag sedan och kysste honom igen.

"Love you more" svarade han, och kysste mig på näsan, innan han krånglade sig ut ur mitt gräpp. "Love you" upprepade jag, och han rättade till sin röd/svarta keps. "Love you more" log han återigen, innan han gick ut i trapphuset, och stängde igen dörren efter sig.

 

 

Jag gick sedan in i mitt rum igen, och slängde mig ner på sängen.

Aldrig hade jag trott att allt skulle bli såhär.

One Direction, de som var mitt allt, kom hit, och är nu tsm med mina bästa vänner.

Vilja, och Emma, är döda. Min älskade vänner...

Och Austin. Åh ! Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom.

Han är mitt allt, och jag älskar honom mer en allt annat. Tack och log att vi träffats..

Vänta?

Vi träffades, när jag vär ledsen över hela One Direction saken. 

Tack vara det, så träffades vi.

Jag är värkligen skyldig Alex ett tack.

 

Jag skrattade åt mina egna tankar, och trog sedan fram min Mac som fick stå på min mage,

och tryckte på ON knappen.

Medans den söliga saken sattes på, kollade mig på kolaget som jag ock Alex gjort för

någon dag sedan.

Jag hade sedan under vissa av bilderna skrivigt till lite Komentarer med min kråklika handstil.

Jag kollade igenom bilderna och kunde inte undgå frånatt le.

Mitt liv kanske inte är perfect, och två av mina bästaste vänner har gått bort. Men 

det kommer bli bra. Och jag är glad över allt jag har nu. För att jag tror inte att jag skulle

klara mig ifall jag skulle förlora någon mer.

Datorn blingade till för att säga att den nu var startad, så med ett leende kollade jag återigen

på kolaget, och log ennu större.