1D♥

 

 

Jag måste ringa Emilia. Hon har nästan alltid ett svar på allt. Hon jag och Alex kanske kan ses imorgon eller så snart som möjligt och prata igenom dethär. Emilia brukar alltid få mig att se saker på ett bättre sätt lixom.
Men jag vet inte hur dethär kan bli bättre. Jag önskar bara att allt inte skulle ha blivig såhär fel...

 

 

 

Harrys perspektiv:

 

 

                                                                        JULI

                                                                       AUGUSTI

                                                                       SEPTEMBER

                                                                        OKTOBER

                                                                      NOVEMBER - 

 

"So, the question every girl wants to know - .... " började Lora, tjejen som just nu intervjuade oss.
"- Who of you are singles right now!" hon kollade roat på oss och jag himlade med ögonen.
"Wow, we didnt see that one coming" sa Liam och Lora skrattade, medans jag och dom andra killarna värkligen kunde höra hur sarkastisk och sur Liam facktisgt lät.
"Well, Im taken." suckade Liam. "Im not!" ropade Louis och gjorde en ledsen min - även fast detta bara var en radio intervju. "And Im free" sa Niall, och Zayn nickade. "Me too" sa han och nu kolllade alla på mig. "Well, Im single." svarade jag. 

"But Louis, what about Eleanor?" sa Lora. " I really dont want to talk about it so..." suckade Louis och log. " Okey, I understand" sa hon och vände blicken mot mig. "And you - Harry, what about that swedish girl then?" sa hon och jag kände hur lkumpen i magen växte, och kollade panikslaget på Liam.
"She - Alex, and Emma, just won a competition, and thats it. They was here for a week, and we dont have contacte now  so. " sa han och jag kollade tacksamt mot honom. " Well, it was looking like Harry and Alex hade something there...?" sa hon och log busigt. Gud vad jag hatar henne just nu.

 

*

Tre månader har gått. Tre månader, sedan jag såg Alex. Jag har försökt ringa, men inget svar. Zayn har försökt ringa Vilja, men kommer genast till telefonsvararen. Liam har försökt nå Emma, men nummret är ur bruk. 
Är det kanske meningen att vi inte ska ses mera? Typ, ödet vill inte det ? 

Jag suckade och kollade ut ur bilfönstret och ut mot Londons gator. Vi var nu påväg hem efter en lång dag på radistationen, och jag länktade värkligen efter denhär lediga kommande veckan.
"Harry, were here" mumlade Louis när bilen stannat."Okey" svarade jag kort och följde alla andra ut ur bilen.
När vi sedan var framme i lägenheten, gick jag snabbt fram till soffan och slängde mig raklång i den med en suck. Louis satte sig vid mina fötter och så satt vi ett tag helt tysta.

"So, what will you do this week off then?" sa Lou efter ett tag. "I dont know... Im thinking about just be home and just sleep" sa jag och log. "Well... I know something we can do..." sa Louis, och ett stort flin flög upp på hans läppar. "What?" sa höjde ögonbrynen och hans flin blev bara bredare."Well.... something that can cheer you up" hans leende blev bredare, vilket snabbt smittade av sig på mig. " Stop it, just tell me !" klagade jag. "Alright, but - this is just for you, me and Zayn.... "

 

 

Alex perspektiv:

 

 

Skolan. Urs. Jag. Orkar. Inte.

Ska dit varje väkla dag, och le och vara glad. Alla ska alltid fråga mig hur det var att vara med One Direction, om alla var lika snälla som man tror osv. Dom tycker att jag ska vara värdens gladaste tjej. Men jag orkar inte. Jag vill bara tillbaks till London, tillbaks till Harry och alla andra killar. Men det är inte det svåraste.
Jag kan inte sluta tänka på dom. One Direction är över allt, det är vad alla pratar om, men varenda gång jag hör deras namn vill jag bara gråta. Jag kan inte fatta att Harry inte har ringt. Inte twittrat mig eller skrivigt någon på skype.... Han .. för honom, är det säkert hur lätt som hälst att glöma mig. Nu finns jag inte i hans värd mer, och kommer aldrig att göra. Medans jag hör om dom varige dag, tänker på dom hela tiden, drömer om dom varige natt. Så fort man slåt på en radio, så är det one direction som spelas, så fort jag köper en tidning är dom med där, om jag bara vill vara med mina kompisar ska som alltid säga någont om ONE DIRECTION.
One Direction. Allt är om One Direction.
Vet ni hur svårt det är att försöka glömma någon? Och tänk er, att försöka glömma någon, fast 
höra någon prata om dom, höra den personens musik varige dag, hela tiden.
Det är som om att man ska försöka glömma vilken färg det är på himmlen, eller vad man själv heter.
Tänk er, att glöma sitt eget namn. Omöjligt.
Samma sak för mig just nu. Jag kan inte glömma Harry. Jag kan inte glömma One Direction.

 

För en gångs skull gick jag hem själv från skolan, eftersom Emma gick hem tidigt, för att hon skadade foten under gympalektionen. Så nu var klockan 3, och jag är påväg hem efter en hecktisk dag i skolan.

Jag drar min jacka tätare omkring mig och kollar upp mot himlen. En skinjacka var nog inte det smartaste valet jag kunde ta idag. Himlen var täckt av massa svarta regnfyllda måln, och när som hälst kommer det bli blött. Men till mitt försvar så var det soligt imorsse. 
Och presis som jag trodde, så började det regna. Jag kände hur dom första dropparna föll ner på min haka, sedan kinden, och innan jag visste ordet av det öste regnet ner som aldrig innan.

"Fuck..." mumlade jag började småspringa. "Alex !" jag stannade upp och kollade runt omkring mig. Alla människor sprang förbi mig hit och dit, med tidningar över huvudet eller stora parraplyer över sig. Men ingen kollade mot mitt håll. Jag började gå igen, men någon ropade återigen mitt namn. Jag vänder mig och, och känner hur nästan hela jag stelnar till i shock, och jag kände hur mina ögon fylldes med tårar.

 

"H.. Harry..?" han lös upp i ett leende och började gå mot mig, och jag började gå mot honom. "Omg Harry!" jag började springa mot honom och slängde mig runt hans hals.
"Im so sorry I love you so much please dont leave me again!" snyftade Harry mot mitt hår och jag log stort även fast jag storgrät. " Im so sorry I lied to you Harry. Im really sorry" sa jag och han kramade hårdare om mig.Vi släppte taget om varandra, och jag kollade upp på honom och han log stort, vilket jag säkert också gjorde. "Im so sorry" sa jag igen. " Me too. It dosent matter how old you are, the only thing I care about is You" sa han och jag log ennu större. "I've misst you so much" svarade jag och kramade om honom igen.

 

"Maybe we shouldnt be standing here like two morons in the rain.." sa Harry med ett flin och jag skrattade. "Alex, would you like to go out with me?" sa han och jag himlade med ögonen. " Yes"  svaradew jag och han släppte taget om mig. " Well, lets go then!" utbrast han och tog tag i min hans medans jag bara skrattade åt honom. Fluck vad jag har saknar Harry <3

 

 

Karros perspektiv:

 

 

Jag suckade djupt och kollade surt på min dygnblöta converse. Lyckat, den kommer inte torka på flera dagar. 
Efter att ösregnet slutat, vilket tog det 2 timmar, så är jag nu påväg hem från Vilja.
Det ska bli så skönt med fredag imorgon, jag Alex Emma Emilia Vilja och Embla ska ha en liten 'sleep over' hos mig, vilket kommer bli grymt. 

Jag gick runt och tänkte på lite vad som hälst, när jag ska gå över vägen, och kollar åt höger och sedan vänster, som man lärde sig på dagis. Medans jag tittade åt vänster, uppfattade jag att två killar stod och kollade på mig. Det är rät så mörkt ute, så jag såg inte ricktigt vem/vilka det var, men två killar var det iaf.
Jadå, om ett par killar kollar på mig kan men väl endå få spela lite cool och snygg eller?

Jag började viffta på rumpan och se till att se så snygg ut jag kunde, när jag gick över vägen.
Fast just då, presis då, så halkar jag. BOM.

Jag hör hur dom två killarna skrattar en bit ifrån mig, och jag börjar snart jag också.
Gud vad pinsamt. Här sitter jag i mitten av en gata, i en vattenpöl, och skrattar. Dom måste tro att jag är helt jäkla cp.

Jag skakar på huvudet och presis när jag ska resa mig upp, ser jag hur en hand sträcker sig framför mig. 
"Need some help?" säger den handen hör till, och den rösten, är svår att ta miste på.
Jag lyfter på huvudet och ett brett leende sprider sig på mina läppar. "Yes please." svarade jag och tog tag i Louis hand, så vi nu stod face to face. "Eh... Im Karoline" sa jag och han ler stort. "Im Louis. Louis Tomlinson"

 

                                                                                                                                       

 

       OMG :O haha nejdå,
men vad tycker  ni? YOU DIDNT SEE THAT ONE COMING, DIDNT YOU ;)

Nejdå, men jag hoppas ni gillar det, jag har planerat dethär kapittlet ett tag nu så ja... :3
KOMENTERA !

 

x